– Detta inlägg är i samarbete med Svenska Teatern –
Att gå på Svenska Teatern är inte något man gör en vanlig kväll i min familj. Dels för att teater inte är något som prioriterats så starkt inom familjen (tror jag faktiskt varit på fler föreställningar med skolan än på egen tid) och dels för att en resa till Helsingfors inte är något som händer varje dag när man bor i Österbotten. Så jag hade aldrig varit på Svenska Teatern tidigare, bara hört om den.
När jag nu skulle få gå på Svenska Teatern för första gången kändes det ganska stort, och dekoren gjorde mig verkligen inte besviken. Kände mig som inkastad i ett annat århundrade, och satt där och önskade att alla vips skulle få mera tidstypiska kläder. Önskade mig långa klänningar med mycket volym, frackar och höga hattar. Synd att det inte är dagens melodi!
Pjäsen jag såg hette ”Sånger vid randen av ett grått hav”, och den tänjde verkligen på min uppfattning av hur man kan göra teater. För trots att det i första akten fanns flera stora bitar i olika format, så passades dom ihop och blev en helhet med flera olika dimensioner som jag tyckte blev väldigt intressant. Att man sedan i andra akten skalade av det mesta av det tekniska och hade en rätt statisk scenografi tyckte jag var bra för att få rätt fokus. Själva pjäsen fick mig att skratta, tänka efter, sitta med tårar i ögonen, vilja kramas och ibland allt på samma gång. Även om jag kanske inte förstod den till fullo, så tyckte jag väldigt mycket om flera av karaktärerna och kände att jag fick med mig mycket tänkvärt från pjäsen. Har ni möjlighet att gå och se den så gör det!
Önskade dock att jag haft någon med mig, att gå på teater ensam kändes inte riktigt lika kul. Och att inte ha någon att diskutera pjäsen med efteråt saknade jag. Men jag är säker på att det blir fler besök ännu, och då ska jag se till att ha någon med mig!
mmalinns 