Skattkammarön

– Detta inlägg är i samarbete med Svenska Teatern –

Jag fick möjligheten att gå på Svenska Teatern igen för någon vecka sedan! Denna gång hade jag förmånen att få gå med vänner, något jag nämnde att jag saknade sist. Och tur var det att jag hade dem med, annars kunde det mycket väl ha blivit att jag inte alls sett pjäsen.

För denna gång blev själva gåendet på teatern en lite större utmaning än jag kunnat ana. Det slutade med att jag blev försenad och sprang barfota förbi Stockmann med skorna i handen ungefär 10 minuter efter att pjäsen börjat, och kom in genom dörrarna med andan i halsen. Som tur hade jag Lilli och Malle med mig, och de hade löst ut våra biljetter och gett min vidare till en av vaktmästarna, som väntade på mig och släppte in mig. Ironiskt nog ledde min försening till att jag fick sitta på första balkong istället för nere i salen. Där satt jag sedan ända till pausen och mådde, sedan mötte jag upp mina vänner och efter pausen satt jag i salen tillsammans med dem.

PRESS-skattkammarön-19
Jim porträtterades i denna dramatisering som en flicka / Pressbild, Foto: Cata Portin

Vi hade äran att se Skattkammarön. Jag har inte läst boken av Robert Louis Stevenson, men jag har sett Disneys Skattkammarplaneten så jag hängde med rätt bra. Och just Skattkammarplaneten råkar vara en av mina favoriter, så Skattkammarön lämnade mig inte besviken. Scenografin var det som gjorde mig mest imponerad. Man visste aldrig riktigt vad som skulle hända, med saker som öppnades och flyttades på sätt man inte kunnat gissa. Och man hoppade verkligen till när det smällde.

PRESS-skattkammarön-29
Pressbild, Foto: Cata Portin

Pjäsen var anpassad för barn, vilket gjorde att det kändes en aning övertydligt stundvis men jag är säker på att jag skulle ha varit grymt imponerad av pjäsen om jag varit lite yngre. Undrar om jag alls vågat se den i 7 års åldern, som är åldersgränsen. Då jag var så gammal såg man ”Det susar i säven” på Wasa Teater.

PRESS-skattkammarön-14
Pressbild, Foto: Cata Portin

Superkväll verkligen! Tror dock att jag inte ska göra om det där med att komma för sent… Det var en upplevelse jag bra kan vara utan 🙂

Annonser

Sånger vid randen av ett grått hav

– Detta inlägg är i samarbete med Svenska Teatern –

Att gå på Svenska Teatern är inte något man gör en vanlig kväll i min familj. Dels för att teater inte är något som prioriterats så starkt inom familjen (tror jag faktiskt varit på fler föreställningar med skolan än på egen tid) och dels för att en resa till Helsingfors inte är något som händer varje dag när man bor i Österbotten. Så jag hade aldrig varit på Svenska Teatern tidigare, bara hört om den.

När jag nu skulle få gå på Svenska Teatern för första gången kändes det ganska stort, och dekoren gjorde mig verkligen inte besviken. Kände mig som inkastad i ett annat århundrade, och satt där och önskade att alla vips skulle få mera tidstypiska kläder. Önskade mig långa klänningar med mycket volym, frackar och höga hattar. Synd att det inte är dagens melodi!

Sånger vid randen av ett grått hav
Pressbild, Foto: Cata Portin

Pjäsen jag såg hette ”Sånger vid randen av ett grått hav”, och den tänjde verkligen på min uppfattning av hur man kan göra teater. För trots att det i första akten fanns flera stora bitar i olika format, så passades dom ihop och blev en helhet med flera olika dimensioner som jag tyckte blev väldigt intressant. Att man sedan i andra akten skalade av det mesta av det tekniska och hade en rätt statisk scenografi tyckte jag var bra för att få rätt fokus. Själva pjäsen fick mig att skratta, tänka efter, sitta med tårar i ögonen, vilja kramas och ibland allt på samma gång. Även om jag kanske inte förstod den till fullo, så tyckte jag väldigt mycket om flera av karaktärerna och kände att jag fick med mig mycket tänkvärt från pjäsen. Har ni möjlighet att gå och se den så gör det!

Sånger vid randen av ett grått hav
En av mina favoritkaraktärer till höger, Pasi som spelades av Mikael Andersson / Pressbild, Foto: Cata Portin
Sånger vid randen av ett grått hav
Presssbild, Foto: Cata Portin


Önskade dock att jag haft någon med mig, att gå på teater ensam kändes inte riktigt lika kul. Och att inte ha någon att diskutera pjäsen med efteråt saknade jag. Men jag är säker på att det blir fler besök ännu, och då ska jag se till att ha någon med mig!